“Damn this place.”


It is the 15th of January 1934 and Robert Byron is stuck in Tehran on his way to Afghanistan (“Oxiana”). During a few months he and his entourage are stuck in Persia and Herat (the western outpost in Afghanistan). The headline is the opening line of his diary from that day.

I wouldn’t go as far as Byron, but I know what he means. Any traveler (or explorer when they were still around) who unwillingly gets stuck in a place start to feel the walls coming in. Byron was waiting for equipment, I have been waiting for a visa to China.

Applying for the Chinese visa in Tehran is an interesting process. It involves going to an office where they will type the application for you. (The adress to the office is found in a forum on www.caravanistan.com). They will also check that you have all the necessary papers in order to get approved by the Chinese; hotel reservations, plane tickets and an itinerary. It is mostly a charade.

Most travelers who apply here have fake tickets (or tickets they can get reimbursed). Most hotel reservations will be cancelled as soon as the visa is in the passport, or, playing it safe, once the traveler has entered China. The reason is that the Chinese don’t want foreigners in the western part of the country. It is not forbidden, and the authorities never seem to hassle anyone. But the regime has always kept a suspicious eye on the independent travelers – in China as well as most other dictatorial states. Especially so when they leave the beaten path; Beijing, Shanghai, Xi’an, Chengdu and Hong-Kong.

But now I have my visa and I can leave. That said, there are far worse places to get stuck in than a city I know my way around in, even though it has changed. Just the fact that the metro now goes all the way to the airport (well, to both airports in Tehran) shows the progress made. Two new lines are under construction in what must be one of the fastest growing metros in the world.

Byron finally got out after waiting around for a few months. I just had to wait for a week. But the feeling of being caught in a place is the same. Jenny Diski described it the book “Strangers on a train”:

“My mistake was that I got off the train. I had stopped moving, stopped meeting people and stopped pulling away. [..] As a stranger on a train you keep within you own private anonymous bubble and wave to other bubbles that are passing by.”

PS. I will be publishing the best photos from Tehran a.s.a.p.

 

Previous piece on Tehran (2017): https://busygoingnowhere.com/2017/04/20/tehran-a-love-affair/.

Article for Kiwi.com: https://www.kiwi.com/stories/loves-labours-lost-iran/

 

”Damn this place.”

Det är den 15 januari 1934 och Robert Byron har fastnat i Teheran på sin väg till Afghanistan, beskrivet i ”The Road to Oxiana”. Rubriken – som jag inte översatt – är den första raden i hans dagbok den dagen. Han väntar på nödvändig utrustning som aldrig verkar komma, jag har väntat på mitt visum till Kina. En resenär som fastnar på ett ställe av ofrivillig anledning börjar bli klaustrofobisk. Man vill vidare. Det är resans väsen.

Jenny Diski skrev det kanske bäst i ”Främlingar på tåg”: ”Felet var att jag stigit av tåget. Jag hade slutat röra på mig, slutat träffa människor och slutat dra mig undan. Som främling på ett tåg befinner man sig i sin egen privata anonyma bubbla och vinkar åt andra bubblor som passerar.”

Ansöka om visum till Kina i Teheran är en intressant process. Först måste man hitta ett kontor på baksidan av en kontorsbyggnad i nordöstra delen av Teheran (för övrigt väldigt nära ambassaden). (Adressen dit hittar man på ett forum på nätet, www.caravanistan.com.) Där fyller de i ansökan åt en och ser till att man har alla nödvändiga dokument: flygbiljett, hotellbokningar, en resplan samt två foton av rätt mått. Det senare hade jag men nu visade det sig att kinesiska ambassaden i Teheran vill ha en annan storlek på fotona än kinesiska ambassaden i Sverige. Men med lite Photoshop av personalen på kontoret så blev det rätt storlek på de fotona också.

När man gjort det, och betalat för sig, så går man de 300 metrarna nerför gatan till den kinesiska beskickningen och lämnar in ansökan. De går igenom den och upplyser dig i kort ton om att det ser bra ut och att du ”kommer hit på torsdag och tar med 40 dollar samt inlämningskvittot”. Luckan stängs. Nästa.

Nu är ju det här mest på låtsas. Torsdagen kom och med kvittot och 40 dollar så hade jag mitt visum. Det är nu man kan börja ta tillbaka sina hotellreservationer och eventuella flygbiljetter. Kina, liksom de flesta diktaturer, är inte speciellt intresserade av att släppa in resenärer utan grupptillhörighet. De kinesiska myndigheterna har aldrig varit jobbiga eller ställt en massa frågor – har man ett visum så har man. Det är därför alla i ansökan säger att de ska resa i turiststråken (Beijing, Shanghai, Xi’an, Chengdu och Hongkong) när de i själva verket tänker cykla in från Myanmar eller ta bussen in från Kirgizistan.

Kineserna vet om det, vi vet om det. De vet att vi vet. Och vi vet att de vet. Men så är det. Betala och se glad ut. Nästa.

Byron väntade i månader på sina reservdelar, jag har bara behövt vänta en vecka. Men hela min kropp säger att det är dags att åka vidare. Så på fredag kväll är det nattåg till Mashhad, den heligaste staden i Iran.

PS. Så snart jag hinner ska jag lägga ut de bästa bilderna från veckan i Teheran.

 

Förra gången jag skrev om Teheran (2017): https://busygoingnowhere.com/2017/04/20/tehran-a-love-affair/.

Artikel for Kiwi.com: https://www.kiwi.com/stories/loves-labours-lost-iran/

 

Categories: AsiaTags: , , , , , , , , , , ,