A forced leap


– Skrolla ner för svensk version.-

“I’m sorry, but your visa application to Turkmenistan has been rejected.”

Again.

Therefore, I left Isfahan by taking a flight to Istanbul. Since I felt I had time, I opted for staying a few days and relax before taking another flight to Tashkent. Thereby making a leap over Turkmenistan.

It’s not far between Mashhad (northern Iran) and the Uzbek southern border. But big enough right now. The only rule of travel is that things are constantly changing – the secret is not letting it get you down. Too much, at least.

But my hopes of doing the Silk Road overland is thereby gone. I will still see most of it, but that forced leap will stay with me for a while.

Uzbekistan will be a different trip all together. I will start in Tashkent and work my way by trains to Khiva where I will meet a guide. Since I am turning 50 while in Uzbekistan, I decided to treat myself to a private tour thru the country. On February the 20th I will be at the Aral Sea and about twelve days later I will be dropped off at the border to Kyrgyzstan, effectively covering the country from the west to the east. The trip goes thru Nukus, Khiva, Samarkand, and the Fergana Valley.

Travel wise, I will take the fast train to Samarkand from Tashkent. I will jump on the night train from Samarkand to Urgench/Khiva. When going to the Aral Sea and in the Fergana valley, I assume we’ll be in a car for a few days.

I am looking forward to the train rides in Uzbekistan. I am looking forward to see Samarkand again. And I am definitely looking forward to see the Aral Sea.

 

Ett ofrivilligt hopp

“I’m sorry, but your visa application to Turkmenistan has been rejected.”

Så stod det i mejlet från researrangören. Inget visum till Turkmenistan – den här gången heller.

Därför befann jag mig natten mot lördag på Isfahans internationella flygplats för att ta flyget till Istanbul och för vidare resa mot Tashkent i Uzbekistan. Jag valde att ta ett par vilodagar i Istanbul, mest för att jag behövde det men också för att jag hade tid.

Avståndet mellan Irans nordliga gräns och Uzbekistans södra är inte speciellt långt. Men tillräckligt. Nekat visum betyder egentligen en sak: att hoppet om att genomföra Sidenvägen landvägen är ute. Men jag kommer att se nästan hela och det kommer också att vara de bästa delarna som jag menar finns i Iran, Uzbekistan och Kina.

Jag landade i Tashkent den 12 februari och kommer sedan att ta mig med tåg västerut till Khiva. Där möter jag upp min guide som ska vara med mig under knappt två veckor. Eftersom jag fyller 50 när jag är i Uzbekistan kände jag att jag ville ge mig en bra födelsedagspresent – så jag kommer att ha guide och bil till Aralsjön, via Nukus, Khiva, Samarkand och Ferganadalen i östligaste Uzbekistan. Den 2 mars släpps jag av vid gränsen till Kirgizistan. Några dagar senare fortsätter färden mot Kasghar i Kina.

Resemässigt kommer jag att ta snabbtåget mellan Tashkent och Samarkand och nattåget mellan Samarkand till Urgench/Khiva. När jag hoppar på min guidade tour så kommer transporterna ske med bil och tåg.

Jag ser fram emot att åka tåg i Uzbekistan efter att tidigare nyttjat deras inrikesflyg. Jag ser fram emot att uppleva Samarkand igen. Och jag ser definitivt fram emot att få se Aralsjön.

 

 

Categories: AsiaTags: , , , , , , , , , , ,