Min sedan länge planerade “Öar i Asien”-turné har börjat. Trots att jag vetat om i över ett år att jag skulle åka iväg våren eller sommaren 2024 kände jag mig aningen överraskad av att det redan var dags. En månad på Sri Lanka kändes som ett bra sätt att komma in i vanorna, samtidigt som det var ett bra stopp på vägen österut.

Jag inledde starkt med att bli magsjuk dag fyra. Min vistelse i Trincomalee (“Trinco”) blev därför en vecka, och inte tre dagar som jag hade tänkt mig. Det var under en av dessa kvällar när jag var ute och väckte kroppen till liv efter några dagars diet av yoghurt, bananer och avslagen Coca-Cola som det började. 

– Hello, sir. Taxi?

Inom loppet av en halvtimmes promenad räknade jag in 15 erbjudanden om taxi, vilket i det här landet betyder tuk-tuk. Jag kände irritationen växa men tänkte att det berodde på att jag var lite trött eller var så blek efter ha varit magsjuk eller att jag var lite ovan vid värmen. Sånt där kan ju sätta sina spår. Men tyvärr var det inte så enkelt; I Colombo, Trinco, Kandy och Galle gled tuk-tuks förbi som taxibilar gör när folk står och väntar på nattbussen, ni vet saktar in och tittar om någon verkar intresserad. När jag stod vid den lilla sjön som Kandy sprider ut sig runt, tog det mindre än 30 sekunder mellan gångerna som en tuktukförare sa någon av följande tre fraser:

Jag testade att nonchalera frågan och låtsas att jag inte hörde. Men då blev en och annan lite irriterad, och så kan vi ju inte ha det. Men jag tänkte att mitt namn är inte “hello” (vad jag vet) och jag tänkte också att ingen annan än jag har att göra med var jag ska. Och dit jag ska kommer jag att gå. När jag stod där vid sjön i Kandy kändes det först som ett bra val att “gömma” sig under ett av träden som står längs med sjön. Problemet med den taktiken var att de träden var ockuperade av Hitchcockmässigt många fåglar, och marken var så vitfärgad av fågelbajs att det kändes rätt säkert att man skulle bli träffad av fallande bajs om man gömde sig för länge.

– Hellooo!

Så för det mesta har jag fyrat av ett passivt-aggressivt leende och sagt “No, thank you”. Jag kan vara en grinig person på resande fot, men jag försöker verkligen att inte visa den personen. Men det kan vara svårt. För samtidigt som det finns en vänlighet och ett erbjudande om taxi, ger det mig en känsla av att jag i deras ögon är “en gående plånbok” – inget annat. Och det är ingen rolig känsla att höra sig själv säga “No, thank you” några dussin gånger per dag. Det är lätt att bli cynisk och stänga av omgivningen helt. Men det förtar ju – minst sagt – själva syftet med att vara ute och resa. Jag förstår att tuktukförarna har ett jobb att göra och pengar att tjäna, men det kan bli påfrestande för den enskilde besökaren. Det kan bli lite … mycket.

– Hello, sir. Where do you go?

Och här uppstår en konflikt mitt huvud. Det ideliga frågandet om taxi krockar extremt med den oerhörda vänlighet och generositet som har genomsyrat bemötandet av mig som besökare; när jag blev sjuk i Trinco erbjöd sig receptionisten att köra och hämta pizza åt mig; hotellpersonalen i både Anuradhapura och Ella gav formidabla uppvisningar i perfekt bemötande av en resenär; jag tog en buss till en kameraaffär i Colombos södra delar – och blev avsläppt utanför butiken, trots att där inte var ett stopp. Sånt där blir nästan lite för mycket vänlighet för en pojke från Växjö. Och hur kan jag bli stött eller sur när man blir kallad “sir” konstant? Det går ju inte. Men ändå blir jag det. Men bara på tuktukförarna, så klart.

– Hello, sir. Taxi?

Trots att jag har trivts väldigt bra på Sri Lanka, är det det för tillfället tuktukförarnas konstanta frågande som har etsat sig fast. Jag anar att den bilden så småningom ersätts av de underbara ruinerna i Anuradhapura, den fräscha maten och enorma vänligheten.

I morgon är den sista dagen i Colombo innan jag lämnar landet. När tuktukförarna ytterligare tio gånger frågar

– Taxi, sir?

Då kommer jag le tio gånger till, och svara “No, thank you” tio gånger till. Jag menar, vad gör man inte för att slippa få fågelbajs på sig…

Men som avslutning, och med syfte att glömma tuktukförarnas frågor, får ni med några av mina favoritbilder från Anuradhapura.