Tillbaka i en förändrad stad. Siem Reap har gått från en dammig by till en stor liten stad och turistmagnet. Men det var ju en halv livstid sedan jag var här…

Ett av mina bestående minnen från förra gången är att jag aldrig förstod fascinationen av just Angkor Wat. Andra och mindre tempel var betydligt mer fascinerande; Bayon med sina ansikten och nivåer, The Terrace of the Leper King är en njutning i subtila, medan Ta Prohm och Prasat Preah Kahn är arkitektonisk harmoni i närmast perfektion.

När jag var här år 2000 gick man in och ut i princip som man ville. Problemet då var att steg man vid sidan av tempelområdena kunde trampa på en mina. Idag är det avminerat, det finns skyltar, staket och vakter. Men ändå vilt nog att känna sig helt ensam. Djungeln äter de omkringliggande ljuden. Regnar det även lite dränks andras sorl även om de står tio meter iväg.

Första dagen tar mig tillbaka i såväl tid som rum. Jag tar mig an den klassiska Angkorrundan med Angkor Wat, Ta Prohm, Ta Keo, Bayontemplet och Banteai Kdei. Längs vägen känner jag igen mig och får minnesbilder från 2000; Karin och jag bak på varsin motorcykel med varsin sjal virad runt ansiktet för att slippa dammet. Vi i vår resbubbla; två kompisar som hade börjat resa i augusti. Vi nådde Kambodja i november efter ha rest transsibiriska, drygt två månader i Kina med tåg, buss och båt och sen en månad i Vietnam. 

Grusvägarna från då har ersatts av asfalt nu. Men det rödorangea dammet ligger där vid sidan av vägen som en påminnelse från då. Morgonsolen steker efter nattens skyfall och djungeln har blivit en bastu. Folk undviker områden där solen skiner. Skuggorna bestämmer vilka bilder som tas den här dagen. 

Andra dagen. Regn och för mig nya tempel. Regnet kommer och går som en orolig granne, åskan hänger kvar utanför och gör sin närvaro påmind med ojämna mellanrum. Fotografen i mig inser att tunga åskmoln gör sig bra som fond till djungel och gömda tempel. Det är betydligt mindre folk i de östra delarna av tempelområdet. Längre bort från Angkor Wat. Besökarna med endagsbiljetter kommer inte hit. Man ser på de människor som tagit sig till dessa tempel att de tittar mer, pratar, pekar. De är mentalt i det templet där de står. Inte lojheten hos selfiemänniskorna där de går förbi, vänder sig med ryggen mot föremålet, tar en bild med och går vidare.

En ytlig konsumtion av världen.

En besatthet med att samla världen i telefonen.

Jag är ensam i flera tempel. Åtminstone hör eller ser jag ingen annan. Anuradhapura och Angkor har en meditativ effekt på mig; de tillåter att man fokuserar på platsen. Det enda jag behöver hålla koll på är aporna och deras väldigt långa fingrar… Jag slår mig ner på en 900 år gammal balustrad, lägger ner kameran och njuter. Jag lyssnar till aporna, fåglarna och regnet som slår mot lövverken. Miljön går inte att fånga på en bild eller video. Den här känslan är min, här och nu. Och jag vägrar sprida en sämre version än originalet.

Tredje dagens njutning. Sista dagen och jag har sagt till Kun, som körde mig igår också, var jag vill åka. Till terrassen och Bayon. En geografiskt koncentrerad avslutning för att slippa ägna tid åt transport. För mig är Angkor Thom, nio kvadratkilometer stort och inringat av en bred vallgrav, Angkor i sitt esse. När jag går av vid den bortre delen av terrassen, för att sedan sakta ta mig till det avslutande Bayontemplet, är klockan kvart i åtta på morgonen. Solen steker obönhörligt och svetten börjar rinna i första trappan. Känslan av att gå omkring i gamla stenstäder som står kvar får min fantasi att flöda i takt med svetten.

Jag sätter mig bak i Kuns tuk-tuk för sista gången. Han kör ut genom den västra gaten till Angkor Thom – den enda vi inte kört igenom innan och han är väl medveten om att jag inte sett den. Tre dagar i sten och djungel, med svetten konstant rinnande är över. På vägen tillbaka sitter jag bakom Kun i sin svarta hjälm och lilaröda tröja och njuter. Siluetten av Angkor Wat i soldiset är det sista jag ser av Angkor. En kvinna på motorcykel kör förbi och hennes fyraåriga dotter sitter bakpå. Dottern ser mig och vinkar. Jag vinkar tillbaka. När jag tittar upp igen är siluetten borta.