Visste du att Laos är världens mest bombade land? Två miljoner ton bomber föll på tre miljoner människor. Det var mellan åren 1964 och 1973 som USA fällde en flygplanslast med var åttonde minut, dygnet runt i nio år. En flygplanslast med klusterbomber. I varje klusterbomb finns cirka 600 stora “bombies” (som de kallas i Laos), stora som ägg och som – om de detonerar rätt – dödar det mesta inom 30 meter. Gånger 600 då. Men de som exploderade är inte problemet. Myndigheterna räknar med att 20 – 30 procent  av de 270 000 000 “bombiesarna” aldrig exploderade, vilket betyder att det vid krigets slut låg 60 – 80 miljoner små exploderande ägg i skogarna och på risfälten i Laos. Många är kvar än idag.

Ni kan ju fundera på det när ni håller i ett paket ägg nästa gång.

Min idé var att åka längs med Mekongfloden från Phnom Penh och följa den norrut in i Laos. Sen vidare längs med Laos västra gräns (mot Thailand) och avsluta i Luang Prabang. Därför hade jag det stundtals sadistiska nöjet att åka nästan hela det avlånga landet med buss och minibuss. I ett försök att beskriva hur dåliga de laotiska vägarna är ligger det nära till hands att säga att de flesta av de bombies som faktiskt exploderade, verkar ha exploaderat på landets vägar.

Det var en resa som på de bättre vägarna i södra delen av landet gjordes i 50 km/h. På vägarna i norr – från Vientiane to Pohnsavan (Krukslätten) och ner till Luang Prabang – gick färden i svindlande 25-30 km/h. I tio timmar per resdag. I en minibuss med 12-19 andra. Mysigt är ett ord man kan använda. Omskakande ett annat. Oavsett kände jag ett återkommande behov i Laos att hämta upp njurarna från mellangärdet.

Jag fick återuppleva resande som det var för 25 år sedan – ofriserat, helt på lokalbefolkningens villkor och väldigt få personer som stod och skrek “hello, mister” eller “where you go” efter en. Man blev välkomnad som gäst men i övrigt behandlad som vem som helst. Och jag fick uppleva en sådan grundläggande säkerhet att jag blev helt … lycklig. Det verkade helt främmande för folk att någon skulle sno den olåsta mopeden eller väskan som låg där utan tillsyn. Jag hade inte en dålig upplevelse i Laos. Eller ja, vägarna kanske då…

Jag såg det jag kom för att se – de två Unescoklassade platserna i landet: Wat Pho och Krukslätten. Wat Phu är en före detta mindre khmerstad på västra sidan om Mekongfloden strax söder om Pakse. Forskarna har hittat en väg från Wat Phu genom djungeln och ner till Angkor, därigenom visa att de hör samman.

Krukslätten ligger i norra Laos där flera områden med krukor grävts fram i trakterna runt Pohnsavan. Jag hade valt att åka till tre av dem. I ett fall gick min guide Kong och jag över risfälten i tio minuter innan vi stod vid foten av en liten kulle. På kullen stod ett antal träd och under dem, likt fallen frukt, stod och låg hela och spruckna stenkrukor om vartannat. Det är en märklig syn.  Även här var man tillbaka på att resa som förr – inga köer, inga gruppresor och framför allt så var det de “rätta” turisterna som var här. De som visar hänsyn och fattar hur man beter sig.

Inom kort börjar för övrigt snabbtåget att ta passagerare hela vägen från Bangkok via Vientiane till Kunming i Kina. Tidigare var det en resa som skulle ta större delen av en vecka landvägen. Nu kommer det att gå på en dag. Även om Kina är ett underbart land att resa i, är det ett dåligt beslut att inte hoppa av i Laos på vägen dit.