How a week passes in our lives and never returns / Så går en vecka ifrån vårt liv och kommer aldrig åter


English version is up first. Svenska följer nedan. 

My week? Monday I had the pleasure of finally submitting my paper (for a Master´s degree in Educational Leadership) to Stockholm University. Wednesday I got to do my first real photo shoot. Thursday I got to experience a lecture from NASA´s headquarter in Houston, Texas. Today, Saturday, I have my fourth Russian study session.

Learning Russian has been a dream I have been more or less chasing for many years. As I sit down today with my private tutor, Lilya, for the fourth time I realize how much effort it will take to learn Russian. But it´s fun. At least I am having fun. I don´t know if that´s the same thing or not. As of today, I can read texts in Russian. But I haven´t got to the part where I know what those words mean. Well, yet. But I do understand what those of you whom studied Japanese went through. First the whole part of decipher a text, then knowing the meaning of that. Coming from the Latin alphabet, it´s one more step than learning Spanish or German. But it does make it more interesting… I know that I will hit that first wall in a week or two, when that first feeling of novelty is over and every class means more and more exceptions to the rules. But I´m not shooting for the stars here. My aim is to be able to ask basic questions, understand the answers and fill out necessary visa and border application forms along the way in Central Asia. My teacher have understood this. So, yesterday she spent an hour teaching me all the variations in ordering coffee – and understanding the questions that comes with that. She knows how to get my attention. She is a great teacher.

Then the lecture with Terry Hill of NASA. Now, my friends here in Odessa runs the ILA English School. And as successful schools often do, they arrange interesting activities for their students and/or staff. Listening – and talking to – Terry Hill from NASA was such an activity. Now, Terry, Skip and I go back to 1990 when we all traveled with Up With People. Terry´s choices in life took him to NASA in the late 90´s. Among other things he has since worked on the development of space suits (the ones we have seen and the ones that is soon to be tested for the trips to Mars) and health programs for the astronauts. The students and staff – and a few expats – really enjoyed the hour and a half talk with Terry. He also surprised us with live feed from the space station as well as showing as how far NASA has come with developing space suits for the trips to Mars.

Back on earth earlier in the week, I thus finally got to hit the send botton, emailing my paper to the university. It took way too long to get it done. I have a good feeling about it, but we´ll see how accurate that is when it is time for the seminar which will probably be a month or so. Finalizing a 60-page paper which I have been working on since February brought back the same feelings of anxiety, pride, relief and uncertainty as was the case back in the 90´s when I wrote my first papers. But I soon forgot about that. Being trusted to do a photo shoot of a professional photographer was fun – and put a big smile on my face. It also seems like Anna – who is one of those women who strikes a pose as soon as a camera comes up – was happy with the pictures.

Allt the best // Tommy

Terry Hill holding lectures. Underneath suits that may be used on Mars.

Terry Hill holding lecture. Underneath suits that may be used on Mars.

A day at home studying Russian

A day at home studying Russian

Anna

Anna

Min vecka? I måndags fick jag nöjet att trycka på send-knappen och skicka min magisteruppsats till handledaren på Stockholms universitet. I onsdags fick jag göra ett fotouppdrag – plåta en professionell fotograf som ville ha lite bra bilder av sig själv. I torsdags fick jag uppleva en föreläsning på distans från NASA i Houston, Texas. Idag, lördag, har jag min fjärde privatlektion i ryska. 

Det går framåt i ryskstudierna; över förväntan faktiskt. Jag måste säga att ryskan är precis lika intressant att lära sig som jag hoppades. Som med allt nytt är det kul i början eftersom man lär sig varje minut. Om någon vecka eller två misstänker jag det första riktiga motståndet börjar kännas. Det är då det gäller att koppla på pannbenet, envisheten, och gilla läget. Ni vet, allt sådant där peppigt tränarsnack som halva sportnyheterna handlar om. Min nivå i dagsläget kan bäst beskrivas som att jag kan läsa det kyrilliska alfabetet (skyltar, ord etc) utan problem. Sen är det väldigt bra att veta vad de orden betyder också, vilket innebär att det har blivit dags att på allvar köra de hederliga gloslistorna. Hålla för än ena, än andra sidan av papperet. Repetera. Repetera. Repetera. I dagsläget klarar jag böjningar i presens. Men redan nu börjar prepositionerna bli väldigt viktiga för förståelsen och att hålla reda på lokativ, instrumental, genitiv, dativ… Jodå, jag ser det Bergmanska ångesttåget komma mot mig med full fart. Men, det är ju faktiskt självvalt. Å andra sidan har jag sagt att min målsättning med ryskan är att klara av att beställa mat, fråga om vägen och fylla i visum- och gränsformulär. Jag satte inte ribban jättehögt, direkt.

Mina vänner här, Skip och Helen, driver The ILA English School. I likhet med andra skolor anordnar de lite intressanta föreläsningar och aktiviteter för sina elever och personal. Det var på den vägen ett gäng elever, personal och några andra intresserade satt och lyssnade på Terry Hill från NASA i torsdags kväll. Terry har varit en god vän till mig och Skip sedan 1990, då vi alla tre reste med Up With People. Terry hamnade så småningom på NASA, där han bland annat designat rymddräkter och nu håller i det team som bevakar och analyserar hälsoeffekter för astronauter. Terry överraskade oss med att visa livesändning från rymdstationen och även de ganska långt gångna planerna på dräkterna som NASA planerar att använda på resorna till Mars.

Tillbaka på jorden måste jag säga att få iväg uppsatsen var en lättnad. Alla ni som skrivit liknande vet den där blandningen av stolthet, ångest, lättnad och ovisshet över vad det blev. (Förresten, ett stort tack till de som hjälpt mig på vägen. Ni vet vilka ni är.) Jag tror det har blivit bra, men lär väl bli varse det när det blir dags för ventilering på universitetet. Det har också varit ett nöje att agera fotograf. När jag är bakom kameran gillar jag att hålla mig utanför, att se, övervaka och försöka smälta in. Jag vill ta bilder där folk inte är medvetna om att de blir fotograferade. Med Anna var det helt andra toner. Är det något som många ukrainska kvinnor verkar ha väldigt lätt för är det att posera för en kamera – och mitt jobb blev således ganska lätt. Ärligt talat blev jag förvånad över antalet hyfsade bilder det blev av det drygt hundratal jag tog.

Till sist vill jag gratulera min syster Jessica som nu i veckan blev klar med rektorsutbildningen. All heder, syrran. Hälsningar från stolt storebror.

Helghälsningar //Tommy

Categories: Miscellaneous postsTags: , , , ,