Det gäller att passa in – en historia om reseförsäkringar


Since this post deals with the Swedish market for travel insurance, I believe too much will get lost in translation. This article will therefore not be translated to English. (Tip: Google translate does a fairly good job.)

Finnes: 46-årig resvan, fysiskt frisk person med stabil ekonomi. Planerar att under tre till fyra år resa i flera världsdelar. Kommer bland annat att ha med dator, mobiltelefon och en systemkamera (med tillbehör).

Sökes: En bra och prisvärd reseförsäkring.

Det blev en process som under en tid seriöst fick mig att fundera på att resa oförsäkrad.

Det här med att avpollettera sig själv har ju onekligen haft sina sidor, även om jag måste säga att det gått förvånansvärt smidig. En sak som verkligen blev en utmaning var att skaffa en reseförsäkring. I min – tydligen naiva – värld fanns det inga problem med att utöka reseförsäkringen hos sitt försäkringsbolag. Efter ett antal samtal med mitt försäkringsbolag, samma som jag haft sedan i knappt trettio år och alltid varit nöjd, verkade det som att det var två saker som ställde till problem. För det första att jag skulle vara ute i fyra år. För det andra att jag skulle släpa med mig ganska mycket utrustning, värd mer än de 50 000 kronorna som reseförsäkringen täcker. Även om det är mycket pengar är det en summa som nås snabbt om man har en dator, en bra systemkamera med tillhörande objektiv och utrustning samt några specialdesignade researtiklar. Eftersom jag nyligen köpte en kamera som jag verkligen ville ha med (utöver min vanliga), ville jag ha en högre summa på försäkringen. Länsförsäkringar bad att få återkomma eftersom de behövde fundera på saken. Jag såg för mitt sinne hur handläggaren gjorde som professor Balthazar och gick några varv i kontorslandskapet, intensivt funderade på vad hon skulle göra. Men till skillnad från Balthazar kom de (då) inte upp med en droppe i en flaska som löste alla problem. Bland annat kom detta:

– Vi kan bara försäkra dig två år, och vi kan inte höja beloppet, säger handläggaren.

– Jaha? Varför bara två år?, säger jag.

– Sedan bedömer vi att risken är för stor.

På ett sätt är det självklart att risken ökar för att något händer  desto längre en person reser – precis som att ju fler mil jag kör i en bil, desto troligare är det att något händer. Samtidigt skulle jag nog hävda att i takt med att man reser begår man mindre misstag. Det jag reagerade på var brytdatumet på två år. Det kändes – påhittat. Godtyckligt. Från min horisont blev det dessutom extra märkligt då jag under de inledande två åren tänkt resa i Centralasien, Mellanöstern och Afrika. Flera av resmålen är till delar eller gränsar till områden som UD avråder ifrån. Det händer mycket i dessa delar, framför allt förändras saker och ting snabbt. Under de två senare åren av min resa var det tänkt att ta det lite lugnare och åka till lättare resmål som Australien, Söderhavet, Sydost- och Sydasien samt Sydamerika och Karibien. Men tydligen ökar risken då. På något sätt. Den enda fråga jag fick om vart jag skulle resa var om jag skulle till Schweiz eller till USA.

– Ja, någon gång blir det väl det, sa jag lite undrande.

– Då behöver du säga till eftersom försäkringsskyddet täcker alla länder utom de båda.

Försäkringsmässigt för mig blev det således billigare att åka en runda i Kurdistan (Irak, Iran, Azerbaijan, Turkiet och Armenien) eller ta en promenad längs den mexikanska sidan av gränsen mot USA, än att åka till Zürich eller till New Orleans. Det var i det här läget, sittandes i min då halvtömda lägenhet i centrala Stockholm, jag började titta vad andra försäkringsbolag erbjöd. Jag hittade bland annat detta.

  • Europaförsäkringar skriver på sin hemsida att deras ”Backup Basic” passar dig som är under 45 år vid utresa, eller med mer ärligt språk: “det gäller dig som fyller 45 år vid utresa”. Försäkringen för personer äldre än 45 (och upp till 70) “passar dig som tänker bosätta dig utomlands”.
  • Solid AB menar att man bara kan backpacka till man fyller 40 år. Sen ska man ha andra typer av reseförsäkringar som inte verkar täcka in samma saker.
  • Gouda har en reseförsäkring som gäller alla till och med 70 års ålder (och sen en för de som är över) som kostar cirka 12 000 kronor per år. Deras egendomsskydd täcker dock bara upp till 25 000 kronor. Däremot är försäkringen förlängningsbar under resans gång.

Kontentan är att om jag hade varit tre år yngre och helt reseovan, hade jag haft ett större urval av försäkringar att välja på. Ålder verkar vara den enda intressanta faktorn för försäkringsbolagen. För mig är det solklart: Om min hälsa, resvana eller mina tänkta destinationer inte är av intresse för försäkringsbolagen, ska heller inte min ålder utgöra en faktor!

Det var någonstans här jag allvarligt övervägde att resa helt oförsäkrad tiden efter de första två åren. Det kändes inte värt de pengar bolagen ville ha. Men som väl var så ser jag ut att slippa ta det beslutet, vilket jag har två välkammade och tillmötesgående herrar på Länsförsäkringar Kronoberg att tacka för. Jag fick acceptera att försäkringen bara gäller två år, men det finns i alla fall goda möjligheter till förlängning. Det var en välkommen förändring i diskussionerna. Dessutom var min ålder aldrig av intresse för dem. Utrustningen har blivit tämligen välförsäkrad genom att jag tagit den försäkringen via mitt nystartade företag. Reseförsäkringen täcker således min lekamen, företagsförsäkringen det materiella. På något sätt är det helt logiskt. Men samtidigt tog det lång tid att komma dithän. Det kanske är jobbigt för försäkringsbolagen när någons planer inte passar in i deras modeller. Men jag vågar nog hävda att det blir än jobbigare för kunden.

Hälsningar, Tommy

PS. Jag har många ord för vad som passar sig för Europaförsäkringar. Tyvärr innehåller det olämpliga uttryck, varför jag avstår från att utveckla det resonemanget.

Categories: Miscellaneous postsTags: , , , , , ,