Swedish version first, English version further down. Pictures are last. 

Få resmål ger sådana reaktioner som Nordkorea, och den vanligaste är nog en stilla undran om varför man vill åka dit. När en kompis för några år sedan berättade att han skulle besöka landet där man måste heta Kim för att styra var min spontana reaktion ren avundsjuka. Efter att ha vistats i landet under de sista dagarna av 2015 och de första dagarna av 2016 är fyra saker som står ut.

Jag ska i sann egocentrisk anda börja med mig själv. Jag är ingen frusen person men under dagarna i Nordkorea frös jag konstant. Undantaget var när vi befann oss på vårt hotell – vilket inte var speciellt mycket mer än just under nattsömn och frukost. Problemet var inte att utomhustemperaturen låg på noll eller strax under, utan att temperaturen inomhus vid flera tillfällen inte var många grader varmare. Flera dagar hade många av oss jackan på från det vi lämnade hotellet till vi återvände efter middagen. Man fick liksom aldrig en chans att bli varm.

En annan sak som stod ut var guidernas konstanta vallande av oss; vi var fårskocken, guiderna vallhundarna. Guiderna var officiellt tre till antalet; Miss Kim, Mr Kim (inte gifta) och Mr Lee. Att Mr Kim, som i och för sig agerade guide ibland, tillhörde polisväsendet eller militären och var där för att hålla koll på oss var ganska uppenbart. Och eftersom alla andra turistgruppers guider gjorde samma lika, har jag inte känt mig så mycket på charterresa sedan en semester på Malta för tio år sedan. Det ska sägas att alla våra tre guider var väldigt trevliga och bjöd på sig själva – när de hade koll på oss. Så fort någon av oss kom ifrån gruppen vallades vi in till skocken igen. När skocken var samlad började guiderna slappna av igen. Deras framföranden av bland annat den nordkoreanska nationalsången under nyårsmiddagen var en av höjdpunkterna den kvällen och mottogs med stora och varma applåder från oss andra.

Jag tar också med mig att nordkoreanerna någonstans har en politisk poäng eller två. Det är sällan så att ett land eller en person har helt fel i allt, även om det känns som att Nordkorea jobbar hårt på det. Kims folk har definitivt en poäng i att amerikanarna körde ett fult spel i Korea i mitten av förra seklet, och även i att man även kan diskutera den officiella bilden av att det var FN som stred i Koreakriget. Det syntes att besöket på den famösa 38:e breddgraden var jobbigt för guiderna, vilket Miss Kim också påpekade under vår färd på den helt öde och gropiga sexfiliga Reunification Motorway mot Pyongyang. Guiderna återkom hela tiden till hur viktig idén är om att koreanerna är ett folk. Och i förlängningen av deras sätt att se det är det då USA:s fel att det finns en uppdelning av det koreanska folket.

Någonstans blir ändå den mest genomgående känslan hur avskärmat landet ändå blivit under ledningen av de tre Kim (Kim Il-Sung, Kom Jong-il och Kim Jong-un). Speciellt påtagligt blev det när de med stolthet presenterade en spårvagnslinje från tidigt 1990-tal för oss. De var så stolta att vi fick åka specialchartrad spårvagn genom Pyongyang. Ett annat påtagligt exempel var det enorma mausoleet där de två första Kim ligger på display. Ms Kim beskrev mausoleet som viktigt för nordkoreanerna och något man bara skulle besöka. Men man var tvungen att ansöka först…

Utresan med tåg var symptomatisk. När vi var mitt uppe i den två timmar långa gränskontrollen var det flera som sa att det skulle bli skönt att komma till ett öppnare land – och då avsåg man Kina.

//Tommy

PS. Det finns en bild på en Volvo nedan. Kanske en aning udda. Förklaring finns här.

_______________________________________________________________

Telling people you´re going to North Korea will definitely cause a reaction, one way or the other. Going to the country led by men named Kim for New Year´s celebration seemed like a perfect time and place to start my year(s) of traveling. The short time spent there was interesting to say the least. After thinking about it for more than a week, I´ve kept coming back to four things.

Firstly, how cold I was the whole time except when I was at our hotel. It was cold inside, it was cold outside. Not all the time, but most of the time. It wasn´t even very cold – about 25 – 30 degrees Fahrenheit. But the constant cold combined with the humidity was evidently more than I cared for.

Secondly, we were treated like sheep in a way I haven´t experienced in a long time, if ever. It was just like a charter trip where the tour leaders have you constantly under their thumb. Our three guides were all great fun, nice to talk to and gave us the answers we thought they would. They kind of had to since they were also being watched; it was fairly obvious that one of the guides belonged to the military or police, probably with orders to keep a close watch on what was said by all of us.

Thirdly, the North Koreans do have a point or two. The events leading up to the Korean War in the 1950s are in line with the wars of that era, but to me they are still a bit “incomplete”. Especially so if one compares with other wars fought under the same flag och for similar reasons. On several occasions our guides came back to the fact that for them, Koreans are one people. Because of the war, which according to the North Koreans was all the fault of the US, the Korean people is divided in two by an arbitrary line along the 38^th parallel. But all in all, the lasting impression is that North Koreans live in a world of their own, created by and controlled in every way by the regime. Just the fact that they with great pride not only showed us, but gave us a ride in, a tram from 1990 in order to show how far their society has come tell you something. The guide declared with a great sense of pride that “this is one of three tram lines in Pyongyang”. I don´t know if anyone actually said that trams exists in the rest of the world and most cities usually have more than three lines…

Me, and quite a few others, had opted for the possibility to take the train out of North Korea. As the two hour customs check began at the border a few of us started talking. It was symptomatic when an Australian guy smilingly said that “it´ll be nice to get back to an open and free country”, fully aware of the irony since we were going to China. We all agreed with him.

//Tommy

PS. There´s a picture of a Volvo below, which might seem a bit odd. There´s a historical explanation which Newsweek wrote about a while back.