Konsekvenser av en inflammerad fot


Swedish version first. Scroll down for the English one.

När problemen med min fot började i söndags tänkte jag inte ens på det. I onsdags hade det blivit illa nog för att gå till sjukhuset och då tänkte jag att om det blir minsta förbättring innan söndag fortsätter jag enligt plan. I dag är det söndag och infektionen verkar inte avtagit. Min fot har varken blivit mindre, bättre eller gör mindre ont. Nu flyger jag hem för att få detta fixat. Lite oväntat. Lite snopet. Men jag har haft gott om tid att fundera på alternativen. Och just nu ser de inte sämre ut.

En bekant skrev häromdagen på sin blogg att hon kände sig mer eller mindre värdelös eftersom hon inte lyckades med att följa sin mycket ambitiösa träningsplan in mot Vasaloppet. På grund av sjukdom kunde hon inte träna och det tog henne hårt på ett personligt plan.

Jag läste hennes blogginlägg med stort intresse, för jag hade varit på väg in i samma destruktiva tankegång när det gäller mitt resande. Jag hindrade mig emellertid på vägen, kanske för att mitt tävlingsjag minskat med åren. Mitt liv just nu handlar om valmöjligheter, inte att hålla kvar vid planer som kan riskera min hälsa. Det finns andra länder jag kan ha roligt i under den närmaste tiden, men en förutsättning för det är en frisk fot.

De tankegångarna är del av en insikt jag fått under den korta tid jag varit iväg. Jag är inte den personen som ska resa under lång tid. Den personen fanns, men han finns inte längre. Aningarna har funnits där men för att få visshet krävdes det att jag släppte allt och reste iväg utan direkta planer på att komma hem igen. Grundläggande är att jag känner att mina “jobbatterier” är laddade igen, och för första gången på länge känner jag för att återvända till arbetslivet. Jag känner att min ett och ett halvt år arbetsfria period ändå varit utvecklande och rolig; ytterligare en examen, påbörjat en lång process med att lära mig ryska, städat ur garderoberna (både bildligt och konkret) och dessutom tagit mig igenom journalistutbildningen på Poppius. Resandet blev liksom belöningen när det andra var klart. 

Jag hoppas att min fot är bra redan när jag sätter ner den på Kastrups flygplats på måndag förmiddag. Och efter att ha sagt hej till min styvfar och tagit några öl på Bishops Arms i Växjö, lär jag snart vara på väg någonstans igen. Men innan det sker vet jag att jag har sökt några jobb och antagligen tagit en helg i Stockholm. Det har kommit ut några tjänster, i mina ögon intressanta nog att återvända till arbetslivet för. Skulle jag inte få någon av dem reser jag vidare. Igen, det handlar om valmöjligheter. Skulle jag däremot få något av dem, kommer jag definitivt förhandla om en större flexibilitet i min semester. Men det finns en “dealbreaker” i jobbsökandet – i september och oktober får jag ledigt för att resa. Om inte, så tackar jag nej. 

Idealet utifrån det jag skrivit här är att kunna ha en överenskommelse med sin arbetsgivare om att ha två månader ledigt för att kunna göra längre resor till specifika regioner. Om en sådan lösning bygger på några procent nedsatt tjänst eller att systematiskt arbeta övertid spelar ingen roll. Det enda viktiga för mig är att jag årligen kan resa iväg utan att känna hemresan nafsande redan vid avresa.

Det är sådan mitt nya resejag blivit. Tror jag gillar honom.

__________________________________________________

Consequences of a bad foot

Heading home. When my foot started to cause problems about a week ago I didn’t think much of it. I gave it a week, positive that it would be fine in a few days. But no. It´s still infected by something and a bit swelled up, causing me problems just moving around. All in all, I´m heading home Sunday afternoon to get this looked at. 

When the foot is well again, hopefully as soon as I land, I will start planning new travels. I  am actually already planning my coming travels. Unless something unexpected comes up, I´m looking at heading to the Balkans or the Middle East. But something has changed. I realized just a few weeks into this trip that the person I was, who loved going away for a long time, doesn’t exist anymore. He´s gone. I´ve had this feeling for a while but in order to be certain, I had to let go of everything and leave with only vague planes of actually coming back. I had to dare myself. I’m glad it paid off. 

I´ve also come to realize that for the first time in a few years, my batteries are charged again. A year of studying, and a fall spent in the Ukraine with good friends and finally starting the process of learning Russian, have actually gotten me to the place where I strangely enough look forward to work again. But now I´m in a place where ´a good job´ just isn´t enough. It has to be something special. I´ve seen two positions lately, positions that seem worth giving up traveling for. If I don´t get one of them, I´ll just keep on traveling. If I do get one of them, focus will still be on travel. I´m not giving up on that. Ever. But in my country we get five to seven weeks of vacation, depending on your employer. My plan is to either work less than full-time or work a few hours extra every week, getting my yearly leave up to about eight weeks. Then I can travel the way I want without feeling the anxiety of returning home already when I depart.

That´s the new traveler in me. I kind of like him.

 

 

 

 

Categories: Miscellaneous posts