Taking the train through Ukraine


English first. Svenska längre ner, efter bilderna.

I love Ukraine. I just do. I arrived in Lviv just after six o´clock in the morning. I just had one of those travel days you are glad you did, but never want to do again. Lviv greeted me with a few degrees above zero and rain. But no matter that, or that I “knew” I was paying the taxi driver three times the going rate, I was still happy. Happy to back in the Ukraine.

Lviv was a positive surprise. In brief: Do not miss the Lychakiv cemetary. It´s about a mile southeast of the city centre, which makes a nice 20 minute walk or a ten minute ride on tram No 7. The walk is a great way to experience Lviv outside the Old Town. Do not miss Lviv´s chocolate factory. Finally, do not miss to do as many pitstops as you can in all of the coffee shops scattered around the city. Lviv is unequivocally the coffee capital of Ukraine. By all means, do miss the “coffee mine” by the Rynok Square (which is the central square). The whole idea that coffee comes from mines and that the city is built on that mine is just over-the-top cheesy, bordering on stupid. Instead of taking the staircase down to the “mines”, stay in the street-level coffee shop and move in to the actual cafe. They probably have the best – and most expensive – coffee in the city. And the coffee beans do not come from a mine…

The night train to Odessa was 17 cars long and was scheduled to depart Lviv at 8.40 pm. We departed at 8.40 pm. The arrival at Odessa was scheduled at 8.50 am. We arrived 8.51 am. For me as a Swede and I think for Americans, trains leaving and arriving on time sound like a dream. I met a Ukrainian man on board – Román – and we started talking. To make a long story short, it was an evening when Moldovan cognac and Ukrainian beer made Roman´s English and my Russian ever so good. This while the train steadily moved across the Ukrainian countryside, bringing us closer to the coast of the Black Sea. ´A train is a place in a country´, wrote Paul Theroux. I agree. It´s a place that brings you from one place to another while the people on board create temporary lives, creating a temporary village. A village on the move. A village that was founded Wednesday night and that disappeared on Thursday morning. Never is that situation clearer than on a night train.

I have arrived to Odessa five times before, but never by train. It gave the arrival a different feeling, even though I knew the city well. For the first time I got to see the back yards and gardens of houses alongside the tracks. The view from a train is less forgiving that the one you see when you sit in a taxi coming from the airport. The way from the airport is usually more official and manufactured. My days in Odessa were spent hanging out with my friends and being there when spring started to announce its arrival. These were good days without any “have-tos”.

On Easter Sunday I got on the train heading to the Moldovan capitol of Chisinau. There were five cars in the train set, but only one was used. About two and a half hours after leaving Odessa, we arrived in Tiraspol. Tiraspol, the capitol of Transnistria, the last remaining republik in the Sovjet union. Transnistria is, logically, a rogue state, acknowledged only by other rogue states such as Abkhazia and South Ossetia (both these ´areas´ have official representation in Tiraspol). Officially, Transnistria is a part of Moldova, but if you say that here you´ll probably get thrown out immediately. My arrival was duly registrered and I was let into the “country”. I had finally reached a place that I had wanted to get to for so long. I had arrived in Transnistria.

Mostly pictures from Lviv this time. Here are pictures from Odessa (from an earlier post).

Coffee hero Yuriy Kulchitsky

The coffee hero Yuriy Kulchitsky. Lviv

Book Market in Lviv by the Ivan Fedorov statue

Book market in Lviv

At Lychakiv cemetary

At Lychakiv cemetary

At Lychakiv cemetary 2

At Lychakiv cemetery

The Opera in Lviv at night

Lviv´s Opera House

Train Odessa - Tiraspol

The train from Odessa to Tiraspol

 

Svenska:

Jag älskar Ukraina. Det bara är så, och jag insåg det när jag kom till Lviv efter en tågresa jag är glad att jag gjort men som jag helst inte gör om igen. Klockan var sex på morgonen, det regnade och var några få grader över noll. Jag visste att jag betalade taxichauffören minst tre gånger gällande taxa men efter 14 timmar tågresa genom Polen, med ett snabbt tågbyte vid midnatt, en tropisk värme i tåghytten, en hemsk gränspassage och två timmars sömn struntade jag i det. Istället satt jag denna måndagsmorgon i den dyra taxin på väg in mot Lvivs centralare delar och log. Jag var tillbaka i Ukraina.

Lviv var för mig en positiv överraskning. Kort kan man säga följande: Missa inte: Lychakivkyrkogården, ca 1,5 km sydost om centrum. Det är tio minuters färd med 7ans spårvagn (stannar utanför entrén till kyrkogården). Tillbaka kan man med fördel gå. Kyrkogården är med på turistkartan och det är en trevlig promenad. Det är ett utmärkt sätt att få uppleva Lviv utanför gamla stan. Missa inte heller Lvivs chokladfabrik eller att pimpla kaffe i tid och otid. Detta är Ukrainas kaffehuvudstad – och det märks. Missa gärna: “kaffegruvan” vid torget (Rynok Square). Det kändes riktigt töntigt, på gränsen till korkat, att få det att framstå som att man bryter kaffebönor i gruvor. Man fick t o m sätta på sig en gruvhjälm. Ett mycket bättre sätt att spendera sin tid är att sätta sig uppe i caféet som antagligen har stadens bästa – och dyraste – kaffe. Och det kaffet kommer inte från en gruva.

Nattåget till Odessa var 17 vagnar långt och skulle avgå 20.40 från Lviv. Vi avgick 20.40. Ankomsten till Odessa var satt till 8.50. Vi ankom 8.51. För oss svenskar låter det närmast som en utopi. Det var även i övrigt en mycket bra resa. Jag och en av mina hyttkamrater (Román från Lviv) började prata med varandra nästan direkt. Tio minuter efter vi hade träffats befann vi oss i bistron och tog en öl. En timme senare var det konjak. Två timmar senare drack vi fortfarande konjak men nu hade kvinnorna som jobbade i bistron gjort oss sällskap. Det blev en kväll med ryska, engelska, moldavisk konjak och ukrainsk öl i en skön blandning, allt medan tåget taktfast förde oss ner mot Svarta Havet. Tåget är en plats, det är en del av ett land, skrev Paul Theroux. Det är en plats som för dig från en plats till en annan medan människorna ombord skapar sina tillfälliga liv i den tillfälliga byn. Tåget är en by på resa. En by som bildades på onsdagskvällen och som försvann på torsdagsmorgonen. Detta blir aldrig så tydligt som på ett nattåg.

Det var en annorlunda känsla att få komma till Odessa med tåg, att få se bakgårdarna och livet längs med rälsen som jag inte hade sett tidigare. I en taxiresa på väg från en flygplats ser du den officiella bilden. Utsikten från tåget låter dig se baksidan, och är mindre förlåtande . Det är svårt att skriva något om en stad jag redan skrivit mycket om. Men jag gjorde det jag kom för att göra;  umgås med mina vänner, träffa min guddotter och som bonus fick jag känna våren komma till Svarta havets norra kust. Det var bra dagar i Odessa, utan krav men med mycket skratt och prat.

På den västerländska påskdagen (det var ingen påsk i Ukraina eftersom de går på den ortodoxa kalendern) tog jag tåget mot Moldaviens huvudstad Chisinau. Tåget var fem vagnar långt, men endast en av dessa användes. 2,5 timme efter vi lämnat Odessa, gick jag som enda passagerare av tåget i Tiraspol, utbrytarrepubliken Transnistriens huvudstad. En man i uniform mötte upp och efter att jag blivit registrerad på det mest välkomnande sätt jag någonsin varit med om, växlade jag till mig lite transnistriska rubel och slösade omedelbart lite på en taxi. Jag hade nått ännu ett drömresemål som gäckat mig länge. Jag hade nått den sista delrepubliken i Sovjet, ett land som inte ens existerar längre. Jag hade nått Transnistrien.

 

Categories: Europe, Miscellaneous postsTags: , , , , , , , ,