The stage is set in Larnaca, Cyprus


– Scrolla ner för svensk version –

A man in a blue shirt walks around and kisses paintings. He looks like he is in his 60s. His blue shirt is hanging a bit loose up top but it gets tighter around his waist. His glasses have made it far down his nose, barely clinging on the tip of it. He makes his way between the benches and the tourists without bumping into anyone or anything. When he walks up to a painting, he stops, closes his eyes and gives it a quick kiss. He then leans towards towards the painting, barely, briefly touching it with his forehead. The ceremony is repeated over and over – there are many paintings and they are spread out all over the church.

Just as he has made it to the second last painting, the lights are turned on. The cleaning woman has switched them on. She grabs the vacuum cleaner and starts to vacuum the big red carpet that partially covers the floor. She looks up at the clock, as if there is a service soon.

Agios Lazaros (Church of Saint Lazarus) gets a steady flow of tourists as well as locals. The church is located about 100 meters from the beach in Larnaca, Cyprus. This is one of the end points for the tourist scene in this town. From here the scene goes down to the beach and then left up to the marina. This is the area where almost all tourists find themselves most of, if not all of, the day. Every day. If you venture out of this area, you will be the only tourist. You have walked off the stage.The so called “tourist stage” has been researched for decades. In The Tourist Gaze 3.0 Urry & Larsen claims that “the production side of the tourism economy (and the service economy more broadly) is increasingly theatrical and performative; they resemble real theatres as workers are ‘cast members’ wearing costumes and trained to enact scripts and roles that fit in with a theatrical, themed environment”.

This might apply more to “theme parks” such as Disneyland. But in an ordinary town where tourism are the livelyhood for thousands of people – and the survival of the whole community – everyone has everything to gain from turning the city into a “scene”. Urry & Larsen argues that “the tourist gaze is structured by culturally specific notions of what is extraordinary and therefore worth viewing. This means that services provided, which may of course be incidental to the gaze itself, must take a form which does not contradict or undermine the quality of the gaze, an ideally should enhance it”.

Last year I went to Ohrid, North Macedonia. Just as Larnaca Ohrid is a small town relying heavily, if not exclusively, on tourism. Just as Larnaca the beach front is the top selling point. Both of these places have a distinct division between on and off stage. You won’t find it on a map, but in real life the border is obvious. In Ohrid I had to go to the bus station to buy tickets to Skopje. At one particular downtown crossing, the city went from all touristy to all Macedonian. No English signs, no souvenir stores. I even had a couple of kids shouting “hello” at me, as they do in non-English speaking countries with few visitors. This is the difference between working out the trip as you go along, or buy a packaged deal. Even if it is just about a walk to a bus station.

The scene around the Church of Saint Lazarus and the beach is perfect for the tourist scene. It serves as a picturesque back drop against which they play out their (well-deserved) vacation. Pastel colored buildings surround the church with cafés, restaurants, and shops. Not one place here caters for the needs of the locals. Just a block behind the church I found a big abandoned graveled area, now serving as a parking lot. 50 meters up the street from the church in the other direction I found two abandoned houses. One of them must have looked beautiful when built; A brick building with a big and heavy wooden door, and double French balconies on the second floor. The double wooden doors were broken and a tree branch was peeking out thru one of them. If this house had been visible from the church it would have been restored. Here noone cares. This is a Larnaca few tourists see. Or bother to see. Their Larnaca is all restored and painted in pastel colors.

Basically all of the people working in the tourist areas of Larnaca are stage workers on this scene. They also participate in they play, since they have a role to play. Or, in the words of Urry & Larsen: “The front-stage workers literally work under the tourist gaze. […] …such front-stage workers undertake performative work”. Everyone here benefits from a good performance from everyone else, just as a cast performing a show. If well run, more people will come with a potential gain for everyone. Seen from another perspective: You have to think twice here before you voice your criticism against another restaurant or hotel. The scene is not big. Thus, making the tourists feel comfortable and secure is fairly easy work.

On stage, it is all about serving the tourists’ whims and wishes. Off stage, I doubt Larnaca won’t change more than other places will.The churches and the mosques, are few of the secure places in the tourist areas left for locals. They are havens where cameras and cell phones aren’t allowed. Bans like that makes it possible for an involuntary actor in a blue shirt to relax and show his respect to the saints he so wishes to, without the risk of turning up in a tourist’s social media flow.

20190630_121136.jpg

Allt är klart för turisterna.  (Larnaca, Cypern.)

En man i blå skjorta går omkring och kysser tavlor. Han är i 60-årsåldern. Hans skjorta är lite stor upptill men den stramar ändå åt kring magen. Glasögonen har halkat ner en bit på näsan. Han kryssar mellan bänkar och människor för att ta sig från en tavla till nästa, utan att stöta i något eller någon. När han kommer fram till en tavla, ger han den en snabb beröring med läpparna vilket följs av att han lutar huvudet framåt, blundar och nuddar tavlan med pannan. Ceremonin upprepas gång på gång. Tavlorna är många och utspridda över kyrkan.

När han kommit till den näst sista tavlan tänds lamporna. Städerskan har tänt upp. Sakta blir lamporna starkare. Miljövänligt i all ära, men i en kyrklig miljö går något förlorat i LED-lampornas sken. Städerskan har börjat dammsuga den röda mattan som finns i främre delen av kyrkan. och slänger en blick på klockan. Hon svettas i den drygt 30-gradiga värmen.Agios Lazaros, eller Lazaruskyrkan, i Larnaca är välbesökt av turister. Strandpromenaden från busstationen ner till stadens fort, samt de drygt 100 meterna från fortet upp till kyrkan, är det område där turisterna rör sig. Befinner du dig utanför detta blir du snabbt ensam turist. Du har gått av scenen.

Här kanske någon har börjat fundera på att jag ska acceptera att allt är en illusion, på låtsas. “Njut av din semester”, typ. Jag kommer tillbaka till det.

Den så kallade turistscenen är vetenskapligt undersökt. I The Tourist Gaze skriver Urry & Larsen att “The production side of the tourism economy (and the service economy more broadly) is increasingly theatrical and performative; they resemble real theatres as workers are ‘cast members’ wearing costumes and trained to enact scripts and roles that fit in with a theatrical, themed environment”. Citatet spelar naturligtvis mest in på så kallade ”theme parks” med Disneyland som givet exempel. Men en vanlig stad där turismen är avgörande för tusentals människors försörjning har alla allt att tjäna på ett liknande upplägg. “The tourist gaze is structured by culturally specific notions of what is extraordinary and therefore worth viewing. This means that services provided, which may of course be incidental to the gaze itself, must take a form which does not contradict or undermine the quality of the gaze, an ideally should enhance it”.

Förra året var jag i Ohrid i Nordmakedonien. Liksom Larnaca en liten stad där väldigt många är helt beroende av att turisterna kommer. Också den med en strandkant som främsta försäljningsargument. Båda dessa städer är tydligt uppdelade i en turistscen och en lokalscen. Korsar du en viss gata eller byter kvarter så är det du och lokalbefolkningen. Du har stigit av scenen och hamnat bland dem som jobbar för att ge dig en bra upplevelse av deras stad. Sällan har jag sett detta fenomen så tydligt som där och här. I Ohrid korsade jag huvudgatan genom stan då jag skulle gå till busstationen och köpa en biljett till Skopje. Plötsligt fanns varken skyltar på engelska eller souvenirbutiker. Jag fick till och med höra ”hello” från två barn som sprang omkring i en trädgård längs min väg. Skillnaden mellan att lösa sin resa allt eftersom och få det serverat blir enorm. Även om det bara handlar om en promenad till en busstation.

Scenen runt Lazaruskyrkan och strandpromenaden är perfekt för turisternas kameror och aktiviteter – en bra kuliss. Caféer, restauranger, butiker inryms i fräscha pastellfärgade hus. Ett kvarter söder om kyrkan hittar jag en stor parkeringsplats på en grusig tomt. 50 meter norr om kyrkan hittar jag ett par hus som är helt övergivna. Ett av dem har dubbla spegeldörrar med franska balkonger på ovanvåningen, en entréport i trä med vackra mönster på. Snickarglädje. Nu är entrén igenbommad och balkongdörrarna i bitar. En trädgren tittar ut genom en av dem och i det andra balkongräcket hänger en stol. 50 meter längre ner hade myndigheterna aldrig tillåtit detta. Men få ser detta Larnaca. Få vill se detta Larnaca. Turisternas Larnaca har pastellfärgade hus med oförstörda dörrar och återfinns mellan marinan och kyrkan.

Fortsätter man tankegången jobbar alla i Larnacas turistdistrikt som scenarbetare, rakt framför de turister som tittar. Eller med Urrys och Larsens ord: “The front-stage workers literally work under the tourist gaze. […] …such front-stage workers undertake performative work”. Alla tjänar på att alla andra gör det bra. Då kommer fler turister hit. Och då tjänar alla mer på dem. Att ifrågasätta, prata illa om andra restauranger och affärer kan alltså straffa sig i det långa loppet. Kakan som ska delas kan bli större om alla sköter sig. Och då gäller det att le och serva turisterna och lösa eventuella problem diskret eller under lågsäsong. Turisterna rör sig ändå över extremt små ytor. Undra på då att turisterna tycker det är trevligt – sådana här orter skapas och ändras efter deras behov, nycker och önskningar.

Jag antar att jag har väldigt svårt för turistillusioner.

Kyrkorna och moskéerna är få av de fristäder som finns i centrala Larnaca för lokalinvånarna. Dit när inte objektiven. I Lazaruskyrkan är fotografering förbjuden och flera anställda ser till att ingen bryter mot det. Då kan en ofrivillig lokalstatist i blå skjorta på turistscenen i Larnaca slappna av och tillbe de helgon han önskar utan att själv bli avbildad och uthängd i någons sociala medier.

Categories: EuropeTags: , , , , , , , , , , , , , , ,