Prologue – From Here to There: the necessity of context


— English above. På svenska längre ner. —

Think Marco Polo.

Every story about the Silk Road seems to include the travels of Marco Polo – hence they all include Venice. In the tv-series “The Silk Road” (2016), Sam Willis started and ended in the venetian canals. Robert Byron used Venice as a jump off point and spent three days in there in August of 1933, before heading east. He wrote about the adventures in the travelogue “The Road to Oxiana” (1937). (To this day, it is considered to be one of the best examples of travel writing.)

The Silk Road starts in Istanbul, or Xi’an, depending on which way you’re traveling. It also depends a bit on your perspective. The Silk Road traveler heading east today starts in Istanbul, continues east thru Turkey and into northern Iran. There are a few options from here, historically speaking. But no matter which one you chose, you’ll end up in Xi’an in China. There are in fact so many routes on the Silk Road that it is more correct to talk about the Silk Roads. This is important, considering the amount of money many of the countries and cities along the way put into promoting their importance for the Silk Road.

Places mentioned by Marco Polo seems to be considered more important than others along the Silk Roads. At least judging from the way these cities are promoting themselves. And without Marco Polo’s prison mate in Genoa (who allegedly is the one who wrote down Polo’s stories), who knows if the Silk Road would be as mysterious and appealing as it is to a lot of travelers today. The fact that China is re-inventing it – although they’re taking another route – is a statement how important it is for such a trading route to exist. Then and now.

I am planning to go travel the Silk Road, or at least following one of many routes. In order to get to the starting point of Istanbul, contemplating on the above, I came to the conclusion that I needed to see Venice first. Stockholm to Venice is easily managed by a few days of train travel. Train travel gives me the context I need in order to appreciate what I see. If you take a flight from Here to There, you lose context. You lose step-by-step changes. While sitting on the different trains, I have heard languages change. I have seen the change of food, smell and the change of weather. Just on the train between Munich and Venice, I experienced rain, snow, sleet and sun. Winter in Munich, spring in Venice. And I could see the change. Arriving in Budapest after a train ride from Venice, I could look back on passing thru three countries and catching a glimpse of Vienna while waiting for my second train.

If I would have taken a plane, I would have missed all that. I would have left something, arriving in something else, wondering. What and where and how. Also, I would have been in state of transit, not travel. The same people who walked into the plane with me will have walked out with me. Things would have stayed the same. I might as well have used a submarine. You might need to take a plane sometimes, but never call it travel. When you do, your travel starts when you arrive. True travelers keep away from the airports. If not for environmental reasons, but for wanting more.

Train travel takes more time. No argument there. But when you, as I do, see the movement of train travel as part of the trip, giving me a necessary context between Here and There – then, my train travel takes no time. In the air, people are just waiting to get There. Sitting in my seat on the train, I am already in the state of travel.

Venice also turned out to be the energy boost and the jump-off point I had hoped it to be. I walked in the footsteps of Robert Byron and watched the paintings at the Scuola di San Rocco. I passed by Harry’s Bar where Hemingway got an idea to a book. Today, it is probably the most expansive place in the city but I snuck a peak. I don’t think much has changed since the days of Hemingway and Byron. Some of the people working there might very well be the same as well…

(The map is from http://www.silkroutes.net.)

Prolog – Från Här till Där; nödvändigheten av sammanhang

Sidenvägen börjar i Istanbul. Lite beroende på hur man ser det och i vilket sammanhang. I dag gör den det bland annat av praktiska skäl – stora delar av Sidenvägens ”originalsträckning” går igenom det som idag är Syrien, och är därmed i dagsläget problematiskt för en vanlig resenär. Sträckningen har ändrats, precis som sträckningar alltid har gjorts i syfte att undvika krig och i största möjliga mån garantera en säker leverans av varorna som transporteras.

Ska man vara noga – och det kan man få vara ibland – finns det tillräckligt många sträckningar av Sidenvägen för att man bör kunna prata om Sidenvägarna. Det finns varianter nästan hela vägen mellan östra Medelhavet och Xi’an. Det enda som är givet är just starten och målet, oavsett om du åker öster- eller västerut.

Den praktiska Sidenvägen (i vid mening) anno 2019 börjar därför i Istanbul och går genom Turkiet till Iran. Tabriz i nordvästra Iran har en av världens äldsta bazaarer och Marco Polo var där, liksom på många andra platser i dagens Iran. Efter att ha passerat genom dagens Teheran och Mashad, grenar sig Sidenvägarna ut sig igen på olika håll för att så småningom nå Xi’an i Kina.

Marco Polo, ja. Med det självklara perspektivet är en given startpunkt för en sån här resa Venedig. Och Venedig hade inte sett ut som det gör idag om det inte hade varit för handeln med Orienten. Sätter vi slutpunkten för landvägen i Istanbul så kan man nog hävda att Genua och Venedig var de maritima fortsättningarna i Europa på Sidenvägen.

Från Stockholm är det enkelt att ta sig med tåg till Venedig. Det är ett bra sätt att ta fram sammanhanget mellan Här och Där, att få se den gradvisa skillnaden. Den kommer aldrig när man flyger eftersom samma passagerare stiger av som gick på – oavsett hur långt man flugit. Det är en konstant. Ett flyg som lämnar Stockholm är en bild av Arlanda till dess att dörrarna öppnas, oavsett om det är i Köpenhamn eller Dubai eller Phuket. Man kunde lika gärna varit på en ubåt. Man har sett ungefär lika lite.

Jag har valt att åka tåg från Stockholm till Istanbul, via Venedig. Själv fick jag uppleva kaoset i Köpenhamn efter den allvarliga tågolyckan. Jag fick se ett München som började bli vitt för att några dagar senare befinna sig i katastroftillstånd på grund av snön. Vintersurfarna i Eisbach hade i alla fall inte gett upp. Jag fick se skillnaden från det då redan insnöade Österrike på norra sidan Brennerpasset och den gröna italienska sidan på den södra. Tågets passagerare har bytts ut flera gånger om. Språken ändrats. Maten. Lukterna. Tempot. Vädret. Gränser passerats. Men aldrig blev man visiterad eller beordrad att ta av sig skor och bälte. Eller packa ner i små förpackningar som sen ska ner i en påse som inte får vara större än en liter.

Men tågresan tar mer tid, säger vän av ordning. Absolut. Men anser man att resan är minst lika viktigt som målet har man inte lagt någon tid på resan alls. Resan är en given del i sammanhanget. Resmålet blir mer intressant om det finns en tråd mellan Här och Där.

Venedig blev för övrigt precis den startpunkt det var tänkt att bli. Jag gick i Byrons, Hemingways och Löfströms fotspår. Jag fick uppleva det Scuola grande di San Rocco som Byron var lyrisk över, Hemingways källa till inspiration (Harry´s Bar) och jag gick bland kanalerna mellan Doge-palatset och det just nu vinterstängda Pensionat Doni där Löfström vandrade och bodde under några dagar i Venedig. Jag må resa ensam, men jag känner att jag fått lite sällskap.

(Kartan är lånad från http://www.silkroutes.net.)

 

 

Categories: Asia, EuropeTags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,