English first. Svenska längre ner.
It took me about 32 hours from the Keleti station in Budapest to check in at my cheap hotel in Istanbul. Two trains and one bus – and it was all just smooth sailing.
We were five passengers who got on to sleeper carriage No 425 in Budapest. And yet all of us slept in the same compartment. The remaining ten compartments were empty. And the conductor made clear that we were not allowed to sit in those. “You pay little, you get little.” Unarguably so.
I woke the next day while the train was making its way up and down the hillsides of the Romanian countryside, the train squeaking at every turn. The scenery was magical. Villages and mountains covered in white, all lit by the morning sun.
Gare de Nord is the busiest train station in Bucharest. There is nothing appealing or grand about it – but it is busy. I had just over an hour to buy my ticket to Constanta on the Black Sea coast in order for me to make the daily bus to Istanbul. (Summertime, there is a direct train from Bucharest to Istanbul. In the colder seasons, you have to change four times on the same stretch which made me opt the bus.) 40 minutes in Constanta to a) find the bus station and b) buy a ticket may not seem all that much… but it is plenty of time. Bus station was adjacent to the train station (of course) and buying a ticket is rarely a problem.
This night was spent on dark, winding roads in eastern Bulgaria, topping it all off with a midnight visit to the border station between Bulgaria and Turkey. It was situated on top of a ridge. We were all standing around in the snow and wind, waiting for bus to be thoroughly examined by border police. Just before 5 a.m, we entered Istanbul on the empty highways leading into the city. The rain was coming down and the neon lights reflecting in the water doubled the effect.
I genuinely like these long travel days. Not all the time or even every time, but they put me in a certain state of calmness. I sleep when I need to, I read when I want to. I am not going anywhere. And at the same time I am.
I am not doing this overland trip because it has become popular. I don’t even do it because, from a climate perspective, it is a wiser decision than going by plane. Don’t get me wrong. I am happy that traveling by train and buses have become more popular for many reasons and I am thrilled that the Interrail card has seen a revival. But don’t do the mistake of thinking that climate is the reason why I am going overland (even if it is the best reason to travel this way). For me it is the best way to travel. And I have been doing it for decades.
To all of you who just started traveling more extensively by train – welcome. And to all of you who used to do it and are now back again – welcome back. We will see each other on a long-distance train somewhere and I am happy to have more company – even if that means it is getting harder for me to get a ticket.
Istanbul – där allt egentligen börjar
Det tog 32 timmar från det jag steg på tåget på Keletistationen i Budapest till jag la av mig väskorna på rum 303 på Just Inn Hotel i Istanbul. Två nätter och en dag tillbringade på tåg och i buss. Att uppleva resa utan att röra sig.
Det hela inleddes med nattåg till Bukarest, vilket tog 16 och en halv timme. Vi var fem passagerare i en sovvagn, och konduktören hade lagt oss alla i samma kupé. Förmiddagen bjöd på en rumänsk landsbygd klädd i vitt, där tåget slingrade sig upp och ner i dalgångar och genom små byar med husen bara några meter från tåget.
På Gare de Nord i Bucharest hade jag över en timme på mig att fixa biljett till Constanta vid Svarta Havskusten för att därifrån ta en nattbuss till Istanbul. Efter lite dröjsmål kom tåget i väg och på vägen till Constanta fick jag hälsa på Donaufloden igen.
40 minuter i Constanta kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt. Busstationen där är sliten och nedgången, men effektiv och lättnavigerad. Den elva timmar långa bussfärden mot Istanbul tog sin början. Efter att ha tillbringat natten på slingriga kustvägar genom Bulgarien och stått och väntat vid gränsen till Turkiet i slaskväder mitt i natten, åkte vi vid femtiden på tisdag morgon in mot de centrala delarna av Istanbul. De tomma, regnvåta motorvägar glittrade i reflexerna av neon. Det var ingen tvekan om att vi hade anlänt.
På sommaren finns det ett direkttåg de 77 milen mellan Bukarest och Istanbul – The Bosphorus Express eller The Trans Balkan express. Det verkar också vara det enda internationella tåget västerifrån som når Turkiet. Vintertid behöver man dock byta tåg fyra gånger på samma sträcka, vilket kändes sådär med tanke på vintervädret.
Etappen mellan Budapest och Istanbul var i mastigaste laget. Men efter att jag blivit exceptionellt trevligt bemött på mitt billiga hotell i Istanbul, fått checka in tidigt och fått sova några timmar hade jag nästan glömt bort det.
De här lite mer extrema resdagarna är genuint intressanta. Jag kommer in i ett lugn eftersom jag inte kan påverka något, jag somnar när jag behöver sova och läser när jag känner för det. Man behöver inte planera mycket – bara att befinna sig under lång tid på ett tåg eller en buss leder till upplevelser och historier. Jag åker tåg och långdistansbussar för att det är en del av ett land.
Låt mig vara klar med en sak. Jag är glad att tågresande har blivit populärt igen, jag är glad att Interrail är på gång igen (säger jag som aldrig Interrailat i mitt liv) och jag är även glad över att fler människor inte ser att resa per nödvändighet innebär att flyga. Men jag tillhör inte dem som idag sitter på tågen för att jag plötsligt självdiagnosticerat mig med klimatångest. Jag sitter där för att jag tycker det är kul. Jag har rest så här i över två decennier. Med det sagt är det bara roligt att få mer sällskap på tågen. Och till er som nu börjat återvända till riktigt resande närmare jorden hälsar jag välkomna tillbaka, även om det lett till att det blivit lite svårare för mig att fixa biljett.
Busy going nowhere 