(Svensk version längre ner.)

I dislike airports but I like the one in Copenhagen. Kastrup is smooth, easy, fast. It´s 6.40 pm on April 7th, 2016. Thursday. I´ve been traveling for a few weeks and today I flew in from Bucharest via Berlin. We´ve just landed and I know what´s waiting. Feelings of shame and disgrace because my country has put a private security company doing id-checks on every passenger heading to Sweden.

The train to Sweden, and to my home town, pass through the airport. Once in the arrival hall, you take a right and there´s an escalator going down to the platform next to Track 1. On my way down the escalator I see several people dressed in bright yellow jackets down there. When I get closer I see that the jackets have a small logo that says “Security”, but it´s not clear whose security they´re watching out for. “The yellow ones” take a picture of my identification. No scanning, a picture with a cell phone. Pictures which get uploaded somewhere, maybe saved on the device as well. Pictures on a short but exposed journey in the digital cloud. Accessibility for others? Integrity concerns? And why is a private company doing this? This is the ugly face of the carrier´s liability. The outsourcing of the first border control. A first welcome to Sweden.

The feeling of being welcomed to Denmark. The feeling of being a suspect on the way to Sweden.

The border check carried out by the Swedish border police at the next train stop is as legitimate as it possibly can be, no matter how one feels about the situation at the borders. Swedish police carrying out police duties on Swedish soil. The search performed by the police on this northbound train proves beyond any reasonable doubt that the Schengen agreement nowadays are nothing but empty words. It proves the death of Schengen. Something that worked when not put under pressure. Something that worked when people weren´t so afraid and turned egoistic. I just don´t blame Sweden for the this. The fundamental fault is found in the policies of egoistic nations like Great Britain, Poland and Hungary. There are others. But Sweden and Germany were the symbols of good will, of humanity and acted accordingly. We took care of our less fortunate brothers and sisters who had to leave their homes. But we caved. We decided to sell our humanity on the open market because people were afraid, because “we could´t afford”. The left-overs are guarded by a private security company.

What is humanity good for when half of the population abandon the idea in a time when it´s more needed than ever? 

The small commuter station of Kastrup, with only two platforms, was in early January transformed into a de facto border. The border is marked by the fence that stands between Track 1 and Track 2. Life on the platform of Track 2 looks so peaceful and easy seen from the other platform. There are no outsourced security checks, no yellow jackets waddling around in order to put fear into people who are already shaking with fear. People who have had their homes and lives destroyed, family and friends die. People who have managed, in spite of all the obstacles Europe and Europeans have created, to get as far north as you can.

I just brushed my teeth but I have a foul taste in my mouth. 

One can travel in different ways. Being forced to run is one of them. I have never been in that situation and I hope I never will. I´ve been fortunate to visit about 80 countries so far, most of which have been entered and exited overland. I have had my fair share of border guards, good, bad and ugly. This is neither. This is mockery – which makes the situation dangerous. They do border controls but without having the legitimacy – no official signs, no explanation. If I´d been anywhere else in the world, I would have been very, and I mean very, suspicious of these yellow jackets taking pictures of my passport. This is my border, but these are not my border guards. The yellow stands for the cowardness of my country. Seen from the outside it´s a nation that still shines as bright as the jackets of the security guards.

The inside has begun to rot.

(The picture is from the Polish city of Gdynia. The monument is called Displaced Gdynians and is a reminder of all the people in Poland who in the 1930´s had to run, without knowing where they were going. The girl has turned around to say goodbye to the dog that is left behind.)

 

På Kastrup är det svenska sveket är klätt i gult

Jag ogillar flygplatser men jag har alltid gillat Kastrup. Det går smidigt genom kontrollerna, bagaget brukar komma snabbt och sen är man ute i hallen. Klockan är 18.40 den 7 april 2016. Det är en vanlig torsdagskväll. Jag har varit på resande fot några veckor och flyger hem från Bukarest via Berlin. Jag har nyss landat och jag vet vad som väntar efter ankomsthallen. Skamkänslorna över att behöva se mitt hemland sätta ett privat säkerhetsbolag som första utpost för att hindra folk på flykt för att komma in. Detta är min betraktelse över de dubbla gränskontrollerna.

Skånetrafikens röda biljettautomater. De står där precis vid den första nedgången till tåget, lite längre bak i ankomsthallen. Från det att planet landade har det bara gått en kvart och jag står redan i den lätt sluttande rulltrappan ner mot perrongen till spår 1 med inköpt tågbiljett. Genom glasdörrarna ser man gott om gulklädda personer som rör sig på perrongen. På de gula jackorna står det “Security”. Det står inte vilkens säkerhet man jobbar för, bara att det är “Security”.  “De gula” tar ett foto av varje legitimation. Ingen scanner som läser av utan ett fysiskt kort. Kort som kanske laddas upp någonstans, kort som kanske stannar på enheten som tar bilden, kort som åtminstone tillfälligt lär befinna sig i det digitala molnet. Transportörsansvaret visar sin fula, gula, nuna här. Var lagras alla dessa tusentals bilder? Vem har ansvaret för dem? Grundfrågan är om en privat firma verkligen ska göra detta jobb? En första gränskontroll på entreprenad.

Känslan av att vara välkommen till Danmark. Känslan av att du blir misstänkliggjord på väg till Sverige.

Oavsett vad man tycker om gränskontrollerna är i alla fall den svenska polisens gränskontroll i Hyllie, en station bort, så legitim den kan bli. Det är svenska polisen i uniformer som sköter polisiära uppgifter på svensk mark. Att den kontrollen sedan påvisar Schengenavtalets död är en annan sak. Då spelar det ingen roll hur professionella polisen i Hyllie är. Deras genomsökning av Öresundståget mot Växjö denna kväll är beviset på att Schengensamarbetet numer bara är tomma ord. Det är inte bara Sveriges fel är Schengen är dött. Det grundläggande felet ligger hos de länder som inte ville vara med och dela upp flyktingarna – Storbritannien, Polen, Ungern för att nämna några. Det finns andra. Men Sverige och Tyskland stod för den goda viljan. Vi stod för något större. Vi stod för humanitet och medmänsklighet. Vi vek ner oss och sålde den goda viljan. Resterna av den bevakas av en privat vaktfirma på Kastrup. De är de gula hängslena. Polisen är den uniforma livremmen.

Jag hoppas att Romson och Miljöpartiet fortfarande gråter.

Det vanliga pendelstoppet Kastrup med endast två perronger förvandlades i början av januari 2016 till en landsgräns. Valet mellan Danmark på spår 2 eller Sverige på spår 1. Gränsen utgörs av ett par meter högt staket mellan spåren. Står man på spår 1 ser det fritt och bekymmerslöst ut den andra perrongen. Där finns inga gula västar, säkerhetskontroller på entreprenad eller gula västar som vaggar fram och tillbaka på perrongen i syfte att skrämma folk som redan skakar inombords efter krig och en lång flykt. Man kan resa på olika sätt. Jag har aldrig varit tvingad att fly, tvingad att resa. Jag har haft friheten att välja mina resor och besöka drygt 80 länder. Hade detta varit någon annanstans i världen hade jag dragit öronen åt mig och frågat andra personer varför en person utan officiell markering vill fota min legitimation. Ingen märkning som “polis”, ingen “gränsvakt”. Ingenting. Bara att de har en gul jacka. Jag har kommit in och lämnat de flesta länderna jag besökt landvägen. Jag inser att jag aldrig sett något så här oseriöst. Upplägget med storväxta personer, kvinnor som män, som åtminstone torsdagen den 7 april 2016 uppvisar en allmänt taskig attityd, får det hela att framstå som entrén till en nattklubb. Stolparna med in- och utdragningsbara band förstärker den känslan. Samma selektivitet är det också. Det bubblar inom mig. Det må vara gränsen till mitt land, men detta är inte mina gränsvakter. Det gula står för bananmonarkin Sverige. Sedd utifrån är den fortfarande lika blänkande gul som vakternas jackor.

 Insidan har börjat ruttna.

//Tommy

 

(Bilden är från Gdynia och är en av många liknande i Polen, och heter Displaced Gdynians Monument. Den är en påminnelse om alla de som i 30-talets Europa bara hann ta med sig det nödvändigaste utan att veta var de skulle ta vägen.)